25 februari 2010

Oklart!

av: Rakel Lundgren

Vad är psykisk ohälsa? Under denna vinjett har vi en tendens att samla allt från mycket svåra psykiatriska sjukdomar till mindre besvär som stör i vardagen.

Schizofreni är en mycket svår sjukdom som i särklass nästan alltid ger kognitiva funktionsnedsättningar. Efter skov av sjukdomen kan man få svårt att planera och få struktur på sin vardag, kan inte motivera sig själv och har svårt att ta initiativ.

Det behövs mycket stöd i vardagen för att få de enklaste vardagsbestyren att fungera. Men med stöd och hjälp kan man ofta återfå sin förmåga att klara vardagen.

I 1989-års psykiatriutredning nämndes ”psykisk handikapp” för första gången i Sveriges historia. Tidigare hade man trott att patienterna på mentalsjukhusen var hospitaliserade dvs passiviserade och anpassade till vård institutionerna.

Men det visade sig att även när öppna vårdformer, med eget boende, infördes fanns fenomenet med initiativlösheten och håglösheten kvar. Det var något annat än ”institutionsskador”, som patienter med schizofreni drabbades av.

Idag är man helt överens om att schizofreni ofta ger svåra kognitiva funktionsnedsättningar.

Att det är svårt att klara sig i den djungel som myndighets Sverige utgör tycker de flesta. I regel ska man själv ta initiativ och efterfråga hjälp.

Men om sjukdomen ger funktionsnedsättning med bla initiativlöshet – hur klarar man då att begära och utnyttja sin rättighet till hjälp?

Föe att råda bot på detta infördes som en förstärkning av psykiatrireformen 1999 Personliga Ombud, PO, efter förebild från bl a USA och England. PO ska arbetar på klientens uppdrag och i princip verka för att denne får makten över sitt liv genom att lotsa genom myriader av kontakter och myndigheter.

Reformen Personliga Ombud har visat sig vara oöverträffad. Utvärderingar visar att det finns ett minskat vårdbehov och vidare en förbättrad psykosocial funktion hos målgruppen som i huvudsak varit personer med psykossjukdom.

Personer med psykossjukdom fick inte och får inte PO på grund av institutionsskador utan utifrån behovet av stöd och hjälp för sina svåra kognitiva funktionsnedsättningar.

 

Taggar:


Kommentarer

  1. 26 februari 2010 18:42
    Det är förmodligen psykoser, som förvärrar kognitiva besvären, även fast de kan uppträda åratals innan schizofrenin debuterar i och för sig. Det brister i psykiatrin i att lära ut faran med att få en psykos och vikten av att ta antipsykotika. Att ha en plan för att hindra återfall i psykos saknas också för de flesta idag. Det gäller också att minimera risken för psykoser med psykosociala behandlingar, där bl.a Personligt Ombud kan minska psykoserna och inläggningar med 80 %. Psykiatrin är dålig på att förhindra psykoser och satsar mer på vård av psykoser. Färre psykoser mindre funktionshinder och bättre effekt av antipsykotika. Kognitiva brister kan mildras med kognitiv rehabilitering, vilket kan vara viktigt vid arbetsrehabilitering och för de som tänker studera. För litet satsas på kognitiv rehabilitering idag och på att mildra det främsta handikappet vid schizofreni.
  2. 08 mars 2010 22:21
    Att medicinera eller inte medicinera? Det är frågan! Hur ska man få ”behövande” att medicinera? Man måste få ett jakande svar på frågan: varför ska/måste jag medicinera? Man måste alltså vara positiv till medicinering. Hur/varför blir man det? Medicineringen måste kännas meningsfull. Hur blir den det? Varför ska jag medicinera? Varför måste jag? Har man accepterat att leva isolerad och samtidigt inte vara symptomfri kommer frågan att bli svår att svara jakande Vill man istället leva mitt i samhället tillsammans med alla andra kanske svaret blir jakande. Förstår man även att alla andra kanske kräver att man ska medicinera för att man ska kunna leva tillsammans i en gemenskap blir svaret tydligare. Det måste med andra ord kännas bättre att leva tillsammans än att leva ensam. En gemenskap inkluderande alla andra måste alltså till. En dylik gemenskapstillvaro måste kännas meningsfull. Hur blir den det? När man får prova på gemenskapen kommer tilliten och förtroendet för en (depå)medicinering att växa. Men en för jobbig medicinering ger ingen tillräcklig mening i gemenskapstillvaron. Om istället meningen och upplevelsen av gemenskapstillvaron stärks, accepteras medicinen lättare. Sätt till alla klutar att stärka meningen i gemenskapstillvaron, vilket innefattar t.ex. jobb/praktik, personliga relationer och ordnad samvaro Sätt till alla klutar att anpassa medicineringen till individen. Under den jobbiga ” depåtiden” måste föregående punkt också vara uppfylld. En ”rätt” inställd medicin är grunden som gör det möjligt att komma vidare.

Skriv en kommentar

 

 

Användarverifikation


Bild för användarverifikation