Stigmatiseringen av personer med psykisk sjukdom och speciellt schizofreni sträcker sig långt tillbaka i tiden – ända till Hippokrates dagar. Hippokrates – läkekonstens fader –  förklarade att sjukdomar uppstod på grund av obalans mellan kroppsvätskorna. I praktiken koncentrerade man sig på detta och tömningar av kroppsvätskorna ledde till många smärtsamma metoder med t ex framkallande av laxering, kräkningar, koppning och åderlåtning etc. Dessa metoder levde kvar i
sjukdomsläran i psykiatrin ända till mitten av 1900-talet.

Från läkarnas sida fanns heller inget intresse för de ”sinnessjuka”. I den mån det fanns läkare. De var mycket få. Men präster fanns överallt och ”sinnessjukdom” ansågs vara ett syndastraff så vad passade bättre än att en själasörjare tog sig an ”de besatta”.

De ”sinnessjuka” betraktades som djur och ansågs inte känna smärta. Det var fritt fram att behandla dem med utstuderat grymma metoder. Det dröjde ända in på 1800-talet innan ”dåren” blev patient och började behandlas som sådan. Enligt den tidens mått.

Psykiatrins genombrott lät vänta på sig ända till 1952 då psykofarmaka gjorde sitt intåg i den medicinska världen. I ett slag förändrades behandlingsmetoderna och det såg hoppfullt ut även för dem som led av schizofreni. De stora mentalsjukhusen tömdes. De svårast sjuka hamnade på vårdhem och de som kunde klara sig hjälpligt lämnades åt sitt öde.

En ny socialtjänstlag trädde i kraft 1982. kommunerna fick förtydligat ansvar för alla personer som vistades i kommunen. Även för dem som var utskrivna från psykiatriska kliniker. Men man började lägga märke till allt fler ”trashankar ute på stan”. Därför tillsattes Psykiatriutredningen 1989 och det man fann då man ”vände på varje sten” var en skam för det svenska samhället.

Utredningen resulterade i Psykiatrireformen 1995 då det klargjordes vad som är kommunens respektive landstingets ansvar. Reformen syftade till att förbättra livsvillkoren för personer med psykisk sjukdom och funktions-nedsättningar genom delaktighet, bättre vård och socialt stöd. Ordet psykiskt handikapp nämndes för första gången någonsin av psykiatri-utredningen.

Tyvärr skyllde huvudmännen ofta på varandra – vem skulle betala insatserna? Så inträffade sommaren 2003 flera händelser som kröntes av mordet på utrikesministern Anna Lind. Regeringen tillsatte omedelbart ytterligare en utredning: ”Nationell Samordning”, som leddes av Anders Milton. I utredningens slutdokument ”Ambition och ansvar” finns skarpa förslag, som nu bearbetas på Socialstyrelsen och som kommer att resultera i ytterligare satsningar från regeringen.

Delaktigheten garanteras genom representanter från intresse-organisationerna som genom sin närvaro ger av sina erfarenheter och som kan påverka slutsatserna.

Det är först på 2000- talet som de som lider av psykiatrisk sjukdom ses som medborgare med samma rättigheter och skyldigheter som andra.
Patienten har blivit medborgare.

Men sjukdomen (eller sjukdomssyndromet) schizofreni finns fortfarande och skammen och fördomarna finns hos människorna. Det går kanske att gömma sjukdomen under nya ord – men VARFÖR?

Det är dags att vi kastar av oss stigmatäcket och frimodigt står upp för sjukdomen – man är inte heller sin sjukdom - och inte låta gamla strukturer sen 2000 år tillbaka dirigera vårt tänkande och beteende.