Ett ramaskri har utlösts av de som kommenterat regeringens satsning, inte minst av Psyche. Under 20 års tid har jag som aktiv anhörig följt utvecklingen inom psykiatrin. Efter varje kampanj har faktiskt synen på personer med psykisk sjukdom blivit bättre. Hjulet behöver dock inte uppfinnas åter och åter igen. Måste haka på där man är.

Heder åt regeringen som utgår från förra regeringens Miltonutredning och dess förslag i ”Ambition och ansvar”. Man kommer ingenstans med gnäll om vad som varit och alla dess oförrätter. Satsa energin på att förändra. Inget fel i att de särskilt ansvariga kommuner och landsting är med på vagnen.

Tänk om sjukförsäkringen fungerat under 90-talet – då hade vi inte haft så många unga ”förtidspensionerade” som vi har idag. Tre gånger ryckte jag i princip papperen från bordet när det framhärdades att vår son i 30-års åldern skulle pensioneras. Den fjärde gången överrumplades vi alla. Ett ledande telefonsamtal direkt till den svårt sjuka sonen resulterade naturligtvis i ett ja från honom.

Runt om i vårt land finns otaliga ”förtidspensionerade” i sina bästa år. De har ingenting att göra. De blir deppade av den understimulans de drabbas av. De trycks ned av vård och omsorg och samhället bryr sig inte.

I och med pensionen är man nollad. Finns inte, syns inte kommer inte i åtnjutande av rehabilitering. Allt anses gott om man inte är utåtriktad och stökig. Bra – ett problem mindre. Tur att det oftast finns anhöriga. Det är en myt att de inte finns. Men handen på hjärtat får anhöriga något utrymme?

Men det mest negativa med ”pension” är att här sker ingen löneutveckling. Lönekuvertet innehåller alltid samma gnutta pengar. Varför deltar inte de själverfarna i aktiviteter som står till buds? Svaret är att ”pensionen” inte medger någon guldkant.