Hej! Jag heter Marcus Sandborg och är idag 35 år. Jag växte upp i en stad i sydvästra Sverige som heter Falköping där jag hade en ganska vanlig uppväxt i ett medelklassområde i en typisk svensk småstad.
När jag och min familj flyttar till en stad tre mil bort är jag i tonåren och en osäkerhet börjar växa sig starkare hos mig. Jag finner tröst i alkoholen som med tiden byts ut mot hasch. Jag fann verkligen ett lugn i dessa båda droger och upptäckte att jag kunde fungera bättre i sociala sammanhang när jag använde dem.
I nittonårsåldern bestämmer jag mig för att flytta till Stockholm för att utvecklas inom musiken, jag spelade trummor och drömmarna tog mig till storstan. Till en början levde jag ett ganska normalt liv med måttligt festande och ett stort socialt umgänge. Ett förhållande tog slut och jag finner inget annat sätt att hantera mina känslor på än att återigen och denna gång på allvar börja använda droger dagligen igen.
Det dröjer inte länge förrän min verklighetsuppfattning förändras. Paranoida tankar och förföljelsemani har snart blivit vardag för mig. Jag flyr till min hemstad Falköping igen för att komma ifrån allt som jag upplever jagar mig. Jag blir så småningom inlagd på psykisk tvångsvård. Efter några vändor ut och in på sjukhuset kommer jag tillslut hem till min familj och hos mina föräldrar vågar jag tillslut börja ta medicin och så småningom bli drogfri.
Vägen tillbaka till det liv jag lever idag med min sambo och vår son på dryga året blev lång men också väldigt lärorik för mig. Jag bestämde mig under sommaren 2008 för att skriva en bok om mina erfarenheter, den boken är nu klar och kommer till våren 2010 att tryckas och lanseras i samarbete med Schizofreniförbundet. Jag har även funnit att det arbete som inspirerar mig mest idag är att komma ut och föreläsa om och samtala kring både beroende och schizofreni och hur allt kan om man bara vill, bli bra igen.
Här kommer ett utdrag ur min bok:
"Toxen på Maria. Jag kom till mitt rum, stängde dörren fort. Dags att kolla rummet, kameror, mikrofoner? Inte för att det egentligen spelade någon roll med tanke på det som utomjordingarna opererat in i mig, eller om det var onda demoner. Men … det fanns ju andra också som var ute efter mig. De krävde också information. Jag vågade inte chansa, allt måste kontrolleras.
Jag var livrädd och började min jakt på något som kunde avslöja att jag var här. Den gamla tavlan med helgonet såg misstänkt ut. Jag krokade loss den från väggen. Det satt en lapp på baksidan av ramen. Om du hittat den här lappen är ditt liv i fara, men det finns en belöning om du ringer 5949874357 eller kom till Götgatan 45 och glöm inte att ta med lappen om du vill ha belöningen. Hälsningar / Den som vet.
Vad skulle jag göra? Skräcken hade tidigare varit näst intill outhärdlig, nu var den just det, outhärdlig. Jag kröp ihop på golvet bakom sängen alldeles intill garderoben. Jag skakade."
Läs artikel av Marcus
Se reportage om Marcus
Lyssna på Marcus på You tube
Beställ boken
Boka Marcus Sandborg